För en tid sedan skrev jag en text i ett block. Den var väldigt personlig och den betydde mycket för mig. Jag har tvekat att dela den texten här, men jag tänker... varför det? Varför ska jag tveka att berätta om den varma glädje jag har haft i magen de sista månaderna? För att vägen dit har varit hård och det är jobbigt att skriva om?
Nej...
"Jag vill skriva något djupt. Något med tyngd och mening. Men jag vet inte vad så jag skriver om det som är här och nu istället. Här och nu och vägen hit.
Sedan skilsmässan har det varit full fart framåt. Ut ur mörkret. Vilken väg ska jag ta? Vilken väg är "min" väg? Jag trodde att jag hittat rätt. Jag var säker på att jag hittat rätt. Men bara för en kort tid. Det var en illusion. In i mörkret. Stress, stress, stress. Svart, svart, svart. Inte se tillbaka. Bara framåt, framåt, framåt. Nya människor. Opålitliga människor. De kommer att svika mig, de kommer att såra mig, men eftersom jag redan vet det så slipper jag bli besviken. Fast blir besviken ändå. Gång på gång. Blir krossad. Gång på gång. Full fart framåt. Inte se tillbaka.
Tills i julas. Då saktade jag ner. Såg mig omkring. Var är jag? Mitt liv finns ju här. Det är redan klart. Sorgen är över. Det här är min väg. Lita på den. Lita på mig själv. Vägen finns här och den kommer inte att svika. Våga tro på det. Våga lita på det. Lita på mig själv.
Då vågade jag se mig om. Nyfikenheten väcktes. Vilka var de där människorna? Tomma skal. Tomma skal med tomma ord. Vissa mer tomma, andra mindre tomma, men alla gjorde de mig besviken. Nej... JAG gjorde mig besviken.
DE var ju bara pjäser. Figurer i historien om mitt liv. Bakgrundsfigurer. Mitt liv tillhör mig. Jag väljer själv hur jag låter folk behandla mig.
Så... Tack alla ni små figurer. Jag lät er krossa mig. Tack. Läxan var hård, men jag lärde mig. Lärde mig att skilja på sant och falskt. Aldrig mer. Aldrig mer ska någon krossa mig. Jag vågar se mig om nu. Se tillbaka på er, små figurer. Ni har ingen makt över mig. Ni kan inte svika, såra, skada mig. Jag lät er skada mig, men nu gör jag det aldrig mer.
Jag lärde mig läxan och jag är inte rädd längre. Nu går jag framåt. Utan stress. Min väg finns här. Ingen brådska. Jag ser inte tillbaka, inte för att jag inte törs, utan för att jag väljer att inte göra det. Jag ser framåt. Jag ser hur min väg kröker sig. Vad finns bakom kröken? Äventyret? Olyckan? Jag vet inte. Jag har ingen brådska.Jag vet att jag kommer att få veta i sinom tid.
Nu ligger min väg öppen, tydlig och pålitlig och varje sträcka är vackrare, mer innehållsrik och spännande än den förra."
Så skrev jag då. Och nu har jag träffat dig. Du som gör mig varm i magen, du som får mig att längta, skratta och brinna, du som inte kommer att svika... När jag nu går framåt så vet jag att du kommer att vara vid min sida. Vi går tillsammans. Mot glädjen, kärleken och lyckan.
Bli kär och våga inleda ett förhållande - OK
